Skrev det på en post it-lapp som jag sparade till en annan gång. Papperskorg med hjärtesorg, fylld av sakerna jag aldrig sa. Innerst inne fattades nått. Jag bar runt på svarta hål. Allt det där jag aldrig blev, allt det där jag aldrig blev, allt det där jag aldrig blev. Det jag lovade att aldrig bli. Det stormar i en vattenpöl. Bilden jag såg framför mig försvann. I dunklet av en gammal dröm, blev jag lögnen som till slut blev sann. Nyckelroll i filmen som slutar med att hjälten alltid dör. Efter att ridån gått upp fattar alla utom jag. När jag inser att allt är slut är det alldeles försent. Allt det där jag aldrig blev, allt det där jag aldrig blev, allt det där jag aldrig blev. Det jag lovade att aldrig bli...

2013, det är skönt att du inte kommer hit igen. Men det är med alla regnbågens färger jag lämnar dig.
 
Vilket år! Jag var bärgsäker på att det skulle bli det bästa året någonsin. Jag hade en pojkvän, ett härligt och stort kompisgäng som var det bästa jag någonsin haft, och Rosa skulle få uppleva det åttonde året, mina slutbetyg skulle bli förvånansvärt bra, Johan Palm skulle komma tillbaka. Det blev inte riktigt som jag först hade anat. Allt det där bara rasade samman, redan i början.
Den första smällen slog till i januari när Ai bestämde sig för att flytta och byta skola. Andra smällen kom i februari när Lala gjorde det samma. Tim gjorde slut i mars, Rosas dödsdatum ristade sig in i hjärtat med en bedövningssprutatill hjälp i april. Jag hade inte gråtit en droppe på över fyra veckor efter Rosas bortgång. Jag var för skadad för att känna av den smärtan. Jag vet bara att smärtan fanns där inne någonstans. Bäst att låta det vila, intalade jag mig själv och skrattade. Jag som trodde att man inte fick bli sparkad på när man redan låg ner...
 
Allting som försvann och flöt iväg lämnade tomrum efter sig, alldeles för tidigt.
Det rullade på. Hade svårt för att känna empati, både för andra och mig själv. Satt ofta uppe länge och försökte pressa fram tårarna som hade förstoppats. Det tog tid att få igång "gråtrutinerna" igen. David gav mig en eller två varningar om att jag hade förändrats, på ett dåligt sätt, i samma veva som jag trodde att jag hade landat i mig själv. Jag vet, jag vet. Pain change people, både positivt och negativt. Och det var inget jag kunde springa ifrån.
 
Nu har jag vant mig. Vet inte hur jag var förr, vadå? Jag har ju alltid varit jag? Som sagt, jag vet att jag inte verkar vara den samma. Läskigt nog så är jag kanske inte det. När jag fick de där smällarna ansträngde jag mig inte längre. Jag brydde mig inte om jag fick fler smällar. Jag lät saker och ting komma och gå som vanligt. Mina kropp blev mer upprätt, hittade närmaste vägen upp från smällarna, växte i den vägen och förblev växandes där. Är det för sent att ta sig ur den närmaste vägen, för att istället ta den bästa vägen upp? (Hur nu det kan gå till).
 
Jag lämnar hälften av mig här, lämnar dig, käraste hattfight. Du har betytt mycket. Nu ska vi försöka hitta på något nytt. Jag ska inte bli mitt gamla jag, men inte heller den jag är. Jag ska bli en bättre människa. Love you, puss, bye. Ta hand om det förflutna, för det är viktiga minnen jag har samlat här. Men släpp mig framåt. Jag ska fortsätta som ett höstlöv i vårens första flod, som ett hjärta som vägrar sluta slå.                        
 
 
 

När de dunkade mitt huvud i stengolvet kändes det bara riktigt på nåt sätt. Jag hörde nån säga där inne "Du kommer inte stanna här länge." Några kvar att lita på och några kvar att tycka om.

Tisdag:
Efter skolan gick jag och Nea till käraste Äsperödsskolan för att hälsa på.Det kändes mycket på olika sätt. Allt pågick som vanligt, sjuorna spelade Avicii på hög volym, åttorna och niorna satt utspridda lite varstans och lyfte igenkännande blickar på de två gamla äsperödarna. Just det avslöjade verkligheten. Vi två passade inte in i deras system längre. Enligt lärarna och kompisarna var vi hjärtligt välkomna. Men i skollagens mening var det inte likadant.
Jag började gå bort från skolgården, fast David (som jag inte pratat med på länge) sprang fram för att stoppa mig i en enda stor bamsekram.
Solen sken och det var en allmänt fin tidpunkt på dagen. En kram och allt tvivel försvann.
När jag gick därifrån visste jag att besöket var värt allt i världen. Från och med där kunde jag få ett avslut. Tänk att det kan vara så enkelt att vända blad. Nästan för bra för att vara sant.
Klockan fem samma dag ryckte det i dörren till frisörsalongen. Två pojkar klev in och utbrast mitt namn, där jag satt framför spegeln och såg på medans slitna hårtoppar föll ner till golvet. David och Ferre gjorde mig överraskad i samma stund som dom kommit in. Kul. Efter det spelade vi bordtennis och träffade Timmy. Skratta fick jag äntligen göra. Renande och behövligt. 
 
 
Onsdag:
Mitten på veckan, vacklar åt det positiva hållet. Spansklektionen var okej. Det var ännu en främmande gymnasieskola som jag aldrig tidigare varit inne i. Hade inga material med mig till den lektionen. Snacka om vilket första intryck jag gav! Typiskt. Men det ordnade sig efter 35 minuter. Bänkkompisen var snäll och lånade ut sin penna. Tack och lov hann jag också göra klart diagnostestet. Själv tycker jag att det kändes bra att få med mig tio glosor som är tills på måndag. Förövrigt känns måndag långt borta, det var ju nyss måndag, visst? Allt går plötsligt så fort.
Måste bara skryta om min engelsklärare som inleder varje lektion med underbaraste HÅKAN HELLSTRÖM i högtalarna! Älskvärt! ♥

Om du spelar nån roll så förstår jag dig bättre nu. Jag har känt mig precis lika hård och kall som du. Du är rädd för stora ord, jag är rädd för allt.

  
Frågan är hur det står till. Jag vet inte. Gymnasiet är så mycket bättre än grundskolan. Men trivs jag bättre för det? Sanningen är att jag inte alls är pigg på förändringar. Andra veckan är kommen. Och det känns inte mer än helt okej. Okej-dagar är svåra att acceptera med tanke på att varje dag brukar vara bra dagar för mig. När okej-dagarna har lagt ägg på fem vardagar på samma vecka, så får det mig att undra om den andra veckan ens går att rädda.
Det var väl samma visa idag också. Något gnager på mig inifrån. Allt som ska vara bra finns där, trots att jag inte ser allt. Eller jo, visst ser jag. Men bryr jag mig om det?
Och vad jag bryr mig om nu är att se din blick så sårad, när alla löften klingar falskt, nästa gång du lovar någon allt. Vad jag bryr mig om nu i dina armar om mig även om jag vet att jag måste glömma dig.
Jag drömde om mina vänner inatt. Jag räknar det som en mardröm eftersom jag vaknade upp och märkte att verkligheten inte ens var hälften så bra som i min dröm. I drömmen gick vi alla på samma skola. Vi gick dock fortfarande i olika klasser och hade andra att umgås med. Det var smärtsamt att se på när Lala och Ai hade annat för sig. Bara jag och Cece satt i trappan och babblade på om skolan som förr. Men en liten tröst var att vi alla hamnade på samma skola. Jo, tack för att jag vaknade! Det var verkligen en trevlig väckning. .... (not).
Jag förstår er som inte gärna går till skolan. Nu är jag plötsligt en av er. Fan. Så sant, så sant. Gå och dö Manda! Du ska vara tacksam som har en utbildning att gå till. Jag är tacksam. Jag är bortskämd också. Dö ännu mer!
Tack o hej. Jag ska i alla fall inte dö, än. Cece var min räddning efter skolan idag igen. Linnéa är en fin bästis som alltid. Mirre är en ängel som kommer och går till min skola då och då. Är så beroende av er ♥

Åren går in i varann och jag inser att tiden är kort. Årstiderna smälter samman och jag vill minnas det jag en gång glömde bort. Och du som gått vid min sida, säg mig, verkar jag tyngre nu? Jag har varit så trogen, det jag tror på och hållit på förlåt som längtat ut. Jag försöker men jag förlorar varje gång. Antingen lämnar dom mig eller så lämnar jag dom. Jag skulle förstå om du ändrade dig och vände om. Om du lutar dig mot solen, om jag lutar mig mot dig. Jag blir bättre med tiden om du har tålamod med mig.

 
Eller vem lämnade vem?
Jag gråter och gråter. Men jag ler också. De första dagarna på gymnasiet har varit en bergochdalbana i både regn och solsken. I medvind och motvind. Jag hade Cece att luta mig mot på måndag morgon innan Linnéa och Danielle P hjälpte mig vidare in i den nya världen. Några fula svordomar far genom huvudet när vi kollade på klasslistan. Men ändå blev jag en nöjd människa när Cece återigen kramade om mig efter skoldagen. Vi båda hade mycket att berätta.
 
Världen gick under när min lärare sa att jag inte fick byta klass. Men det lyste upp en gnista hopp när jag speeddejtade mina klasskamrater. Dom är snälla och glada, lite som jag själv. Om bara Linnéa kan byta till 13 A är jag redo igen. Ingenting går att utföra utan sin bästa vän. Min saknad efter det gamla kompisgänget är enormt stor. Jag blir galen av sorg om jag fortsätter såhär.
 
Jag vill så gärna.
 
Det ska gå bra.
 
Inga tvivel.
 
Jag älskade min gymnasieskola redan första dagen. Det kändes rätt. Där hör jag hemma lixom. Jag känner mig bra på den biten. Jag känner mig mindre bra när jag är för osäker och nervös i en stor främmande byggnad. Feg är vad jag är! Och imorgon ska jag lyckas gå till rätt klassrum och ha mina första riktiga lektioner. Ett utförligt schema och en tom hjärna har jag till hjälp.                            (Hjälp!!!)

Jag kommer inte hem ikväll.

Jag vill kasta loss och lära mig slåss. Raka av mitt hår och bäras ut på bår. Ta tjuren vid hornen och hålla dom hårt. Lita på sanningen och kväva all gråt. Börja sluta tro och låta vansinnet gro. Jag vill sparka bakut och göra nåt sjukt. Släcka fyren på berget som räddade liv och smita från smällen med sjumilakliv. 
Hela tiden finns känslan av att fly. Nyligen fick jag lust att sparka igen dörren och springa in i skogen. Men hur skulle det kännas att bli upphittad där efteråt? Just precis därför låter jag bli. Jag hatar att förlora min egen vilja. Ja, jag är hos mormor igen och ska stanna här tills på måndag. Måndag, hallå!? Det hinner bli augusti i helvete, innan jag kommit hem. Lovet tar slut snart och då har jag ingen tid till att sitta stilla och få ångest. Kläder, bredtandad kam, hårgelé och smink måste köpas, vänner ska träffas, halvfärdiga filmer måste bli klara. Vad gör jag här ? ? ? Säg det du, om du kan.
Gymmet var asgrymt roligt igår! Dit ska jag definitivt återvända.
Hej-Då-Ha-Det-Bra. Jagharintenågonlusttillattfinnaskvarhärochstöttaer,jagmåstestöttamigsjälvförst, adjö, förlåt.      
    
 
 

Jag vill känna mer, se mer än jag ser. Något kommer brännas ned. En miljon på banken men ingenting att leva för.

   
 
Det var så längesen det var sommar, tänkte jag förut när sommarkänslorna grodde för första gången på flera veckor. Innerst inne har jag alltid drömt om en egen sommar. Men det vill jag inte tänka på nu, med hänsyn till mitt nuvarande liv bakom galler och dörrar. Man blir deprimerad över att tänka och fantisera om bra saker som inte är helt omöjliga att uppfylla, men som ändå aldrig kommer i uppfyllelse. Allt på grund av en själv. Jag är väldigt tråkig mot mig. Och mot mina simmar som tålmodigt väntar på order från mig. Spel förstör liv. Gör folk vansinniga. Jag lever med dom. Deras behovmätare hinner sjunka till botten. Visst höjs mätaren till max när man vill det. Men vad händer då? Vad ska dom göra när allt är som perfekt?
Varken spel eller verkliga livet är begripligt. Det kan leda till så mycket.
Jag är inte snäll nog. Jag slösar inte bara bort mitt eget liv, ifall ni var det minsta nyfikna.
Jag önskar mig fortfarande en förändring. Något stort. Något ungdomligt och något att finnas för. Vi får se hur framtiden lyder.
Sluta dröm om det ljuva livet, (vi kommer aldrig va med om det). Och be aldrig mer om ursäkt (för sakerna du aldrig gjorde).
Men det äter upp dig när du ligger i din säng. Åh, gud det gör så ont att nåt så nära kan va så långt bort.
Men jag gillar att läsa, skriva, fotografera, sjunga, kolla film eller gå till ett sommarjobb och utforska läget. Sånt som jag annars inte brukar hinna med att tillbringa livet åt helt enkelt.Och dessa böcker som finns, åhh vilken tur!
Sommar är bra för alla. På något sätt.
 
En sak till innan jag slutar:
Det är inte bra för mig att skriva sånt här inlägg på söndagar. Jag är så bra på att få allt att låta negativt då. Det är inte meningen. Det bara blir.
Söndagar, gå och brinn! Jag vill se dig i slow-motion när du går sönder inuti, så som jag gjorde nyss.

Fortsätt på nu. Aldrig stanna! Våga känna hjärtat banka. Släppt allting. Det ordnar sig. Gå din egen väg.

Grundskolan AVKLARAD med bra slutbetyg och mycket, mycket bra vänner! Tack alla som hjälpt mig ända hit. Jag står på toppen och tittar upp, så långt upp som nästa topp når. Det är inte slut än. Tro på mina ord, för det tar inte slut. Det kan bara bli bättre. Men avslutar dock ett kapitel här med bultande hjärta ... Dagen har mer att bjuda på. Ingen vila här inte!
 
Regn och rosor är en bra kombination. Det bidrar till goda, fräscha dofter. Det passar in i den dystra stämningen. Dystert är vad det hela blev till. Besvikelse. Nej, jag är inte glad. Fast allsången var grym! Och det var första gången någonsin som jag åt upp en hel glassbåt.
Längtar till kvällen. Puss :-*

Jag har suttit hela veckan nu, men det här pusslet blir aldrig klart.Jag är inte längre säker påom jag ens vill se när jag lagt den sista biten.Och det känns som om jag springer genom vatten.Medan tiden bara flåsar mig i nacken.Och jag trampar runt i papper i mitt rum.Jag är inte lika ung längre,men precis lika dum.Dum, dum, dum.Kan inte nån ta med mig ut ikväll?Jag vill ut ikväll!Gå ut och låta pengarna ta slut igen.Jag vill ut ikväll.

Jag är nervös och pirrig. Det studsar bollar i fötter och mage, och det går inte att sova mer. Skolan är Inget att vara nervös inför, but I am. Det är däremot ingen vanlig dag. För det är absolut SISTA dagen jag är en elev  på Äsperödsskolan. Sista gången, sista chansen. Sånt skräms. Det är inte meningen att bli vettskrämd av den orsaken. Jag mår ändå ganska så väldigt bra. Det är en vacker dag, trots att molnen ser ut att vilja gråta. På tal om gråt, så kan det falla en och annan tår från lärare, föräldrar och elever. Jag är askänslig på den biten ... Och så var man en av dom äldsta, nu är det okej att känna sig gammal. Är det inte det här jag har väntat på under alla år i mitt liv? Som barn tänkte jag ofta på hur det skulle vara att vara jag i nian. Är jag likadan nu som jag hade tänkt mig vara? Jag har i alla fall tiden inne. Nu eller aldrig. Nu kör vi!
Herregud, jag ska bara till skolan. Och? Jag ska dit för sista gången som elev. Efter utsläppet kommer jag inte få vara där på riktigt, inte på samma välkomnande vis.
Det måste kännas härligt med sommarlov! Jo, fast glöm inte räkna bort de första tre jobbveckorna!
 
Jag behöver er. Kan vi inte bara behandla varandra som vanligt och dansa tills natten välsignar oss? För vi ska aldrig skiljas åt.

Love me, love me, say that you love me. Fool me, fool me, oh how you do me. Kiss me, kiss me, say that you miss me. Tell me what I wanna hear, tell me you love me.

Kort fakta:
För ett år sedan idag höll jag på att tappa oskulden. Öhm, öhm. Den förlorade jag visserligen några dagar efter det, men det har ingen betydelse längre. Jag tror att jag var ganska lycklig under de där dagarna, speciellt den dagen. Det är värt att tänka på, utan att jämföra med hur jag är i dagsläget.
2 juni 2012 har ristat in sig i hjärnan som en påminnelse om att jag måste se till att få vara lycklig och glad för att jag har nära och kära.
Idag (ett år senare) inser jag hur mycket jag saknar den föregående tiden, av olika skäl. Jag kollar igenom gamla kort från konfirmationsdagen och önskar att jag kunde hoppa in i bilden igen. Jag kan väl åtminstone få se lika glad och fräsch ut?
(fint hår till exempel)
Jag har nog glömt att tacka mig själv för den där dagen. Den känns värdefullare ju längre bort vi hinner. Det har bara gått ett år än så länge. 
 
Numera har jag dränkt ner mig i salvor, i hopp om att sårskorporna ska försvinna så fort som möjligt. Socker avbockas, och jag följer det bra. Får jag finnar nu så blir jag rasande. Därför låter vi bli alla möjliga fällor ända in i det sista. Min nya upptäckt är att valnötter kan smaka sött när man är förkyld. Gott och nyttigt på samma gång! Kan det bli mycket bättre?
Jag känner mig inte ett dugg olycklig just nu, ifall ni trodde det. Jag försöker ta in ny långvarig fakta i framtiden slash nuläget. Allt känns bara så långt borta. Hans närvaro var för länge, längesedan på nära håll, så att man kunde betrakta den med egna ögon. Minnen som rör om de drömmar man drömmer om nätterna gör allt så mycket värre slash bättre slash förvirrande slash ledsamt slash vackert slash hoppfullt.
Jag saknar det, inte dig. Jag saknar lite dig, lite avstånd och lite medkänsla.
 
Nu har jag rört till det ordentligt. Vad tänker jag med? Hjärnan traskar iväg utanför linjerna. Mitt inre spelar blockflöjt och går balansgång på ett tvättskräck. Ungefär sådär känner jag mig nu. Inte ett dugg olycklig alltså. Omskakad och obalans slash onormal slash pratsam men tyst, är däremot mer passande ord. Adjö.
"Ta mig baklänges" Ursäkta mig.

Calling all the stars to fall. And catch the silver sunlight in your hands. Come for me and set me free. Lift me up and take me where I stand.

Förkyld, fan! Perfekt tajmat o allt! Min nacke/axel gör nästan lika ont som min hals. Jag hoppas att det går över innan tisdag, men det ska jag inte lägga för mycket hopp om. Vad har hänt? Jag har umgåtts i förkylda folkmassor, stoppat fingrarna i munnen och somnat med axeln i kläm. Mornarna är ganska irriterande på grund av att jag inte kan somna om när det har ljusnat.
Det finns lyckligtvis bra saker att berätta om. Till exempel att jag ska möta upp en viss Felicia imorgon för att köpa hennes klänning. Och att Linnéa och jag har fått en bekräftelse som för oss närmare vårat slutliga mål. Chansen är stor att vi kommer hamna i samma klass på gymnasiet. Det är stort och jävligt viktigt för oss två att fullfölja samma mönster. Jippi, fina framtidsförhoppningar!

Stop and stare. I think I’m moving but I go nowhere. Yeah, I know that everyone gets scared. I’ve become what I can’t be. Oh, do you see what I see?


Ärligt talat, så har jag känt mig för kaxig den senaste tidsperioden. Det har kanske inte påverkat bloggen särskilt mycket. För er som träffar på mig varje dag i skolan bör ha haft en minsta halvfalsk uppfattning om mig. Har ni känt er utsatta för mitt kaxande någonting? Det har blivit så illa att till och med jag märker det. Det är inte den person jag vill vara. Det är inte den personen jag är. Det här börjar bli väldigt frustrerande. Jag kaxar utan någon anledning. Skärp dig Amanda! Jag ska, okej? Jag skärper mig nu. Och en sak till ... Förlåt för min ouppfostrande attityd.

Gråt ut, kära du, det är lika bra. Och "tyck synd om mig nu", det var det sista du sa. Spar plats åt nån annan och låt det vara tomt, för när man ser att det blöder, det är först då det gör ont.Det är tomma ord som fastnar, för att jag låter dom va kvar. Men jag har lovat den här gången att jag ska ge allt jag säger att jag har.Jag kanske stannar här och skriver fast jag längtar bort. Och du vill att jag ska lämna, men vi säger aldrig nåt. Du försöker ställa mig mot väggen, men jag står aldrig still. För jag tror att livet just har börjat, och det blir vad jag gör det till. Jag vet vad du tar för att stå kvar, när du har gett allting som Dom säger att du har. När sista bussen har gått, när vi sagt god natt, när du rest och kommit hem, och gått tillbaka igen.

 
Det är bittrare nu. Jag har brutit mitt gråtfria rekord. Fast det räknas fortfarande som ett rekord för mig. Varför i all världen skulle jag tillåta salta tårar att rinna, med flit? Det var ju det jag gjorde häromdagen, tre gånger till och med. Jag tror starkt på att gråtperioder behövs, gör nytta och hjälper en att komma framåt i utvecklingen.
 
Det låter säkert helt hopplöst och färglöst. Det är inte som det låter.
Jag har inte tappat hoppet ännu, jag går inte runt och stressar ihjäl, dunkar inte huvudet i väggen, eller skriker av frustration. Det är fortfarande bra dagar jag lever i.
 
"Är det bara tisdag?" Kan man tänka. "Snart är det fredag!" kan man också tänka. Jag tänker på båda sätten. Allt drar ihop sig, likt ett hårstrå som man klämmer och drar med naglarna. Det blir lockigt, hackigt, ojämnt men fantastiskt, på sitt eget vis. Det är dagarna jag syftar på. Det är inte många veckor kvar. Typ 3?
 
Äsperödsskolans vårshow var awsome i år också. Kanske den bästa.
 
Jag tror jag ger upp historiabetyget och lämnar det på soptippen, medans jag hämtar hem lite broms, silver och guld och höjer betygen i andra ämnen i utbyte. Jag vet inte riktigt hur jag fungerar. Jag går inte efter planerna. Det får bli som det blir. Slutet är nära. Fast slutet har just börjat mellan dig och mig.

Förlåt


The sky is colored red this evening. I wonder why so suddenly? I don't know what my eyes are seeing. The world is looking differently.

Tog en 29 minuters promenad och satte mig sedan i lugn och ro med Cece, Tim och Åke i solens strålar.
Ingen dag är sig lik, egentligen. Vi går efter samma schema, bokar in samma teveprogram och går runt i gamla tråkiga grå kläder. Fast vi vet båda två att det kan gå hur som helst. Som idag när vi satt där på berget. Vi började prata och hade en trevlig diskussion. Det var så jag kände av det i alla fall.
Det blir vad du gör det till.
Är det bara jag som tycker att flourlackning med banansmak smakar gott? Som barn ville jag gärna gå till tandläkaren för att jag visste att jag alltid fick flourlackning efteråt. Vid ett tillfälle lyckades jag på något konstigt sätt "suga" loss det och fick därefter stolt gå tillbaka och få mer. Nu är jag inte riktigt likadan. Fast jag säger fortfarande inte nej om ett par tandhygienister hälsar på och flourlackar mina tänder i skolan. Smaken finns ännu där.
Vad är grejen med att sitta inne i bilen när den ändå står stilla? Rutorna är nervevade, jag bara “uuut!”  Tänk om livet vore så lätt. Det är det ju. Det är bara för mig att öppna dörren och kliva ut. Usch, deprimerad blir jag när jag inte gör det ytterst enklaste som får mig på bättre humör. Inte för att jag har varit deppig idag eller något liknande. Jag har haft det bra. Tills nu, tror jag. Det känns som om mitt humör håller på att svika mig. Vad ska jag göra? Allvarligt! Det här bubblade plötsligt upp i panik. Tänk om det faktiskt är dags för mig att gråta kallsvettiga tårar. Duschdagar är värst. Jag ska duscha idag! Omg, inget återvändo för mig inte ...                         
Jag hör av mig när jag hittat balansen. Okej?

Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

                                  
 
Mitt marsvin. Min lilla Rosa, ängel och min stora tröst. Hon försvann i sina egna drömmar idag. Mina föräldrar körde henne till veterinären på grund av att Rosa inte längre klarade av att resa sig upp när hon hade ramlat. Hennes leder var alltför utslitna. Och hon har ramlade många gånger under de senaste dygnen. Det gjorde ondare att se henne så svag, än att veta hur hur hon ser ut nu. Jag valde att inte ta ett sista farväl. Jag gick till skolan som vanligt, mådde bra och gjorde det bästa av situationen. Jag är nöjd med beslutet vi tog. Hon förtjänade något bättre. För jag antar att hon har det bra nu.
Rosa blev sju år, sju månader och en dag.
Skål, för sorgen, ilskan, tomheten, friheten, glädjen och vår fantastiska tid tillsammans. Hon är det bästa jag har haft. Det kommer alltid finnas en plats för henne inom mig. Jag känner mig starkare av att ha henne här inne, istället för i verklig form. Nu kan hon bara vara min. Det är bara jag som kan känna henne. Och det känns i hjärtat.

Du kommer födas och dö, födas igen. Så länge du hör musiken ...

Nervositeten sticker och hackar inombords. Jag vet inte om de kommande veckorna är så mycket att vara nervös inför. Det känns spänt på något vis. Och jag har ingen förklaring på det hela.
Det känns fortfarande ovant med ensamma måndagseftermiddagar.
Vanligtvis har jag inget emot skoldagarna. Det är bättre att styras av ett schema än att ruttna bort till ingen nytta.Vännerna är det bästa, och då också skolan, där man får tillfälle att umgås med mitt eget folk.
 
Lovet har varit långt, levande, dött, svart på vitt och känslosamt. Jag antar att livet är sådant.
 
Jag har en rädsla för morgondagen.Varför ska de sega lektionerna hälsa mig välkommen? Jag känner mig inte ett dugg välkommen!
Jag vill inte längre.Jag ogillar det här slutet, eller början ...
Nu känner jag mig som en usel människa, igen.
 
 Böcker, hemgjord smoothie, musik och sol är guldvärda för att dom tillsammans tog mig ut levande.
Söndagar är fortfarande inga bra dagar, fast måndagar känns så mycket mer skrämmande nu, men ändå så sköna och värdefulla. Det kanske är skolan jag behöver gå till för att lära mig konsten att flyga.
Det är bra att alla inte läser det här. För jag är inte mig själv, jag är inte jag när det är så här. Som tur är kan jag bli mig själv igen, bara jag får det sagt och klart. Och jag har sagt mitt här, ännu en gång för mycket. Tack och förlåt. Det var sista gången jag skrev något så barnsligt på en söndag. Vi ses, pojkar och flickor. Det kommer kännas smärtfritt snart <3
 
 
 
 

Just one year of love, Is better that a lifetime alone, One sentimental moment in your arms, Is like a shooting star right through my heart, It's always a rainy day without you, I'm a prisoner of love inside you -I'm falling apart all around you - yeah. And all I can do is surrender.

Hej på er, roligt att ses o.s.v ...                                                                                               
       
Jag har varit borta i några dagar. Och i ärlighetens namn - har det inte varit superduper. Jag har suttit inne vid datorn och hoppats på en internetuppkoppling. Den delen av mitt liv är ett helvete. Hela mitt femtonåriga liv känns inte lyckat på något sätt. När ska jag ta tag i det och leva som jag vill leva? Hur vill jag ens leva? Hur fan då!?
Jodå, visst har jag haft vissa småglada påskstunder här också. Men påsk innebär en ovanligt stor mängd godis. Och jag är så jävla trött och dum på mig själv som äter och äter, biter och pillar, blöder och bryter löften. Man blir inte på bättre humör av att trötsäta eller att trösta sig själv, för den delen.
Jag gillar inte helg. Jag kan tillochmed tillägga att söndagar kan käka upp sin egen spya, bara för att dom förtjänar det mer än någon annan.
Hela helgen kändes som en enda lång söndagspya. Har jag inte insett det förrän alldeles, precis nyligen? Ungefär så ja! Jag behöver ha någon att skriva till. Det är inte så lätt när man är ensammast i hela världen, utan internet och eget privat avstånd.
          
I need you now.

Ta ett råd - åk tillbaka hem Mina ögon brann, när jag hörde det. Så jag stal en bil för inga bilar gav lift tillbaka

Dagarna går och går utan att det leder till något. Nu ljuger jag. Det leder visst till något, värt att notera!
Det närmar sig påsk. Påsklovet har jag längtat efter länge, känns det som.
Jag och Cece har spenderat några tekniklektioner åt att bygga en bro. Tycker att den blev lite för snygg för att inte synas här.
Vad tycks?
 
David M har följt med mig på tre av tre (3/3) promenixer på två dagar. Finns det verkligen någon annan av mina vänner som lyckats med det förut? Skulle inte tro det, gubbar och gummor. Jag älskar er ändå ♥
 
Det här är ett tillfälle då jag bara måste få lyssna på Johan Palm. Jag måste må bättre snart. Kompisar och konversationer med främlingar hjälper mig att hålla det dåliga borta från tankarna. Tyvärr finns det hinder och nackdelar med det fina också. Min tid räcker nämligen inte till mig själv och mina studier. För att jag ska klara av detta måste jag säga rakt ut:
 
Jag är ledsen vänner, men det finna saker jag borde fokusera på. Jag kan inte ha hur många meddelanden som helst att svara på. Men jag kan inte heller låta dom stå orörda och så oskuldsfulla. Jag måste bara få tillbaka kontrollen och hitta en balans. Jag har både ont i huvudet och magen. Addera det med en förvirrande period. Svaret blir STOPP! Så jag stoppar.

och fast jag inte saknar dig så känns det som att världen skulle rasa om du glömde mig



Det känns ännu sämre nu.


Jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan


Tidigare inlägg

RSS 2.0