Åren går in i varann och jag inser att tiden är kort. Årstiderna smälter samman och jag vill minnas det jag en gång glömde bort. Och du som gått vid min sida, säg mig, verkar jag tyngre nu? Jag har varit så trogen, det jag tror på och hållit på förlåt som längtat ut. Jag försöker men jag förlorar varje gång. Antingen lämnar dom mig eller så lämnar jag dom. Jag skulle förstå om du ändrade dig och vände om. Om du lutar dig mot solen, om jag lutar mig mot dig. Jag blir bättre med tiden om du har tålamod med mig.

 
Eller vem lämnade vem?
Jag gråter och gråter. Men jag ler också. De första dagarna på gymnasiet har varit en bergochdalbana i både regn och solsken. I medvind och motvind. Jag hade Cece att luta mig mot på måndag morgon innan Linnéa och Danielle P hjälpte mig vidare in i den nya världen. Några fula svordomar far genom huvudet när vi kollade på klasslistan. Men ändå blev jag en nöjd människa när Cece återigen kramade om mig efter skoldagen. Vi båda hade mycket att berätta.
 
Världen gick under när min lärare sa att jag inte fick byta klass. Men det lyste upp en gnista hopp när jag speeddejtade mina klasskamrater. Dom är snälla och glada, lite som jag själv. Om bara Linnéa kan byta till 13 A är jag redo igen. Ingenting går att utföra utan sin bästa vän. Min saknad efter det gamla kompisgänget är enormt stor. Jag blir galen av sorg om jag fortsätter såhär.
 
Jag vill så gärna.
 
Det ska gå bra.
 
Inga tvivel.
 
Jag älskade min gymnasieskola redan första dagen. Det kändes rätt. Där hör jag hemma lixom. Jag känner mig bra på den biten. Jag känner mig mindre bra när jag är för osäker och nervös i en stor främmande byggnad. Feg är vad jag är! Och imorgon ska jag lyckas gå till rätt klassrum och ha mina första riktiga lektioner. Ett utförligt schema och en tom hjärna har jag till hjälp.                            (Hjälp!!!)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0