Du kommer födas och dö, födas igen. Så länge du hör musiken ...
Vanligtvis har jag inget emot skoldagarna. Det är bättre att styras av ett schema än att ruttna bort till ingen nytta.Vännerna är det bästa, och då också skolan, där man får tillfälle att umgås med mitt eget folk.
Lovet har varit långt, levande, dött, svart på vitt och känslosamt. Jag antar att livet är sådant.
Jag har en rädsla för morgondagen.Varför ska de sega lektionerna hälsa mig välkommen? Jag känner mig inte ett dugg välkommen!
Jag vill inte längre.Jag ogillar det här slutet, eller början ...
Nu känner jag mig som en usel människa, igen.
Böcker, hemgjord smoothie, musik och sol är guldvärda för att dom tillsammans tog mig ut levande.
Söndagar är fortfarande inga bra dagar, fast måndagar känns så mycket mer skrämmande nu, men ändå så sköna och värdefulla. Det kanske är skolan jag behöver gå till för att lära mig konsten att flyga.
Det är bra att alla inte läser det här. För jag är inte mig själv, jag är inte jag när det är så här. Som tur är kan jag bli mig själv igen, bara jag får det sagt och klart. Och jag har sagt mitt här, ännu en gång för mycket. Tack och förlåt. Det var sista gången jag skrev något så barnsligt på en söndag. Vi ses, pojkar och flickor. Det kommer kännas smärtfritt snart <3
Kommentarer
Trackback
