Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

                                  
 
Mitt marsvin. Min lilla Rosa, ängel och min stora tröst. Hon försvann i sina egna drömmar idag. Mina föräldrar körde henne till veterinären på grund av att Rosa inte längre klarade av att resa sig upp när hon hade ramlat. Hennes leder var alltför utslitna. Och hon har ramlade många gånger under de senaste dygnen. Det gjorde ondare att se henne så svag, än att veta hur hur hon ser ut nu. Jag valde att inte ta ett sista farväl. Jag gick till skolan som vanligt, mådde bra och gjorde det bästa av situationen. Jag är nöjd med beslutet vi tog. Hon förtjänade något bättre. För jag antar att hon har det bra nu.
Rosa blev sju år, sju månader och en dag.
Skål, för sorgen, ilskan, tomheten, friheten, glädjen och vår fantastiska tid tillsammans. Hon är det bästa jag har haft. Det kommer alltid finnas en plats för henne inom mig. Jag känner mig starkare av att ha henne här inne, istället för i verklig form. Nu kan hon bara vara min. Det är bara jag som kan känna henne. Och det känns i hjärtat.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0