2013, det är skönt att du inte kommer hit igen. Men det är med alla regnbågens färger jag lämnar dig.

 

Vilket år! Jag var bärgsäker på att det skulle bli det bästa året någonsin. Jag hade en pojkvän, ett härligt och stort kompisgäng som var det bästa jag någonsin haft, och Rosa skulle få uppleva det åttonde året, mina slutbetyg skulle bli förvånansvärt bra, Johan Palm skulle komma tillbaka. Det blev inte riktigt som jag först hade anat. Allt det där bara rasade samman, redan i början.

Den första smällen slog till i januari när Ai bestämde sig för att flytta och byta skola. Andra smällen kom i februari när Lala gjorde det samma. Tim gjorde slut i mars, Rosas dödsdatum ristade sig in i hjärtat med en bedövningssprutatill hjälp i april. Jag hade inte gråtit en droppe på över fyra veckor efter Rosas bortgång. Jag var för skadad för att känna av den smärtan. Jag vet bara att smärtan fanns där inne någonstans. Bäst att låta det vila, intalade jag mig själv och skrattade. Jag som trodde att man inte fick bli sparkad på när man redan låg ner...

 

Allting som försvann och flöt iväg lämnade tomrum efter sig, alldeles för tidigt.

Det rullade på. Hade svårt för att känna empati, både för andra och mig själv. Satt ofta uppe länge och försökte pressa fram tårarna som hade förstoppats. Det tog tid att få igång "gråtrutinerna" igen. David gav mig en eller två varningar om att jag hade förändrats, på ett dåligt sätt, i samma veva som jag trodde att jag hade landat i mig själv. Jag vet, jag vet. Pain change people, både positivt och negativt. Och det var inget jag kunde springa ifrån.

 

Nu har jag vant mig. Vet inte hur jag var förr, vadå? Jag har ju alltid varit jag? Som sagt, jag vet att jag inte verkar vara den samma. Läskigt nog så är jag kanske inte det. När jag fick de där smällarna ansträngde jag mig inte längre. Jag brydde mig inte om jag fick fler smällar. Jag lät saker och ting komma och gå som vanligt. Mina kropp blev mer upprätt, hittade närmaste vägen upp från smällarna, växte i den vägen och förblev växandes där. Är det för sent att ta sig ur den närmaste vägen, för att istället ta den bästa vägen upp? (Hur nu det kan gå till).

 

Jag lämnar hälften av mig här, lämnar dig, käraste hattfight. Du har betytt mycket. Nu ska vi försöka hitta på något nytt. Jag ska inte bli mitt gamla jag, men inte heller den jag är. Jag ska bli en bättre människa. Love you, puss, bye. Ta hand om det förflutna, för det är viktiga minnen jag har samlat här. Men släpp mig framåt. Jag ska fortsätta som ett höstlöv i vårens första flod, som ett hjärta som vägrar sluta slå.                        

 

 

 

Tack, tack, ännu mera tack!
Många har varit snälla och sagt grattis och önskat mig en fin dag, redan inatt började spektaklet.
Fint att ni har brytt er om mig.

Presenter jag fått:
Gymkort för ett helt år,
navelsmycke, Håkan T-shirt, lila nagellack, beigerosa läppstift, vit ögonskugga, choklad och andra goda nyttigheter.

Min olyckliga, ängsliga sida träder fram i små steg.
Det här var väntat.
Kvällen, efter en bra dag slutar i sadness utan anledning. Alltid, alltid, alltid.

Tack igen. Pussisar och kramisar ♡

Mitt humör är så gott som bara bra, ganska lagom och behagligt.
Årets första julbord och presenter inträffade i Munkedals spaanläggning idag. Tack vare fina farfar, Olle.
Jag fick en ryggsäck, örhängen och ett fyndigt födelsedagskort med rim och nytt ordförråd. I år handlade dikten om att jag ska få åka till Surahammar för att få träffa Simon.
Tack! Det var både kul och vackert.

Gråter av skratt till folks felsjungningar (felsjunget.se).
Lol.

Det här är den bästa söndagen på väldigt länge.

Luciatåget i fredags gick bra. Det var första gången jag var tärna, så det gjorde inget att lucian var vid liv. Dock hade jag en kraftig träningsvärk lite överallt. Jag "sprang" ner för scenens trappa för att inte tappa balasen med brinnande ljus i handen. Jag gick först, så det såg nog lite lustigt ut. Pinsamt.
Nu kan jag gå igen.
Och det är bara en skolvecka kvar av 2013.
Det här klarar vi ! <3

Bästa vårdlektionen EVER.
Klassen promenerade en bit och fikade med en pentionärsförening som berättade massor om vår utbildning och gav bra råd.
Fick kaffe och pepparkaka.
Det gjorde min vecka!

Jag hade lite tur med Lucialottningen i år också. Om Emma blir sjuk tar jag över "tronen" på fredagen den trettonde. Bara om hon blir sjuk eller hoppar av alltså. Är inte så elak att jag lägger krokben på henne eller så, trots att jag är tävlingsinriktad när det gäller lottning. Slumpen är på min sida, nästan för många gånger.
Menmen. Life goes on.

Fick mitt gymnasietids första underkänt idag. Omprov om två veckor. Fan.

Skridskoåkning med klassen var ganska nice ändå. Ramlade två gånger, hand i hand med fina Nea.

Håltimman låg på ungefär tre timmar. Cece var räddningen från att tråka ihjäl oss i ovädret. Vi hade en som vanligt rolig stund tillsammans.

Imorgon är det matteprov och fredag.
13 dagar kvar till min födelsedag, 19 dagar kvar till julafton, 26 dagar kvar av 2013.

Den som siktar långt lever länge.

1 december, 1 advent och ttopisk värme. Det var var Yohio påstod i förmiddags.
Uff, vad fin han var.
Stod i timtal längst fram vid trivalstaketet och knäppte bilder. Det var inte helt fel med en rask promenad dit,(fel skoval bara).
Nöjde mig inte med att titta på honom i en liten stund, så jag stod kvar ett bra tag.
Jo, jag gillar den killen. Jag gillar hur han tänker, hans budskap och coola lugn. Mycket med honom påminde om Johan Palm. Det gjorde lite ont att tänka på att Johan en gång också har stått på samma scen, suttit vid samma signeringsbord och haft samma vänliga leende. Men inget kommer någonsin att slå Johan. Never in my life.

Efter mycket ont i fötter och rygg, satte jag mig i bilen som åkte till härliga Mellerud. Farfar fyllde år idag. Släktkalas en gång om året är trots allt något man inte får missa.
Jag hade ytterligare några fina timmar där, med alla pappas släktingar. Dom är schyssta hela bunten!
Jag har ett slags lugn inom mig nu. Ett dolt leende som blandas med vacker musik och stjärnhimlen.
Fin dag.
Fin månad.

December, jag älskar dig. Tack vare dig lever jag.
December är årets höjdpunkt.
Nån gång ska jag sitta ensam ute i skogen med massa granar och snöflingor, och bara känna vintern.
Nån gång.

Det gör mig glad.

Saker och ting börjar hända nu.
Idag ska jag och tjejkompisarna äta på cactuz, sedan åka hem till Victoria och flumma vidare. :D

Nästa söndag ska jag och några fler girls se Yohio, live på Torp (y)
Direkt efteråt måste jag kila iväg till farfar, för han fyller år då.

Har jag sagt att det har fallit ner fina snöflingor under veckan som gått?
Det har inte lagt sig på marken än bara.