Oj, oj vad trött man blir. Nästan så att det är farligt. Dödströtten kom i samma stund som min kropp kopplade av i solstolen.

Sommarpraktiken var asome, för att vara ett jobb, så att säga. Jag och Bella yrde runt i köken och hoppades på att vi hade gjort det någorlunda fint. Allt såg då rent och städat ut när vi lämnade det.

Jag försöker hitta en lösning på hur jag ska stå ut med tretton arbetsdagar till. Självaste arbetsuppgifterna är det inget fel på. Det är dock en konst att ta sig upp på benen efter varje vilotillfälle utan att få huvudvärk. Det kan vara sant att den första dagen är värst. Man vänjer sig.

 

Gäsp, gäsp. Sömn är det bästa medicinen.