Utan internetuppkoppling blir jag isolerad, urkopplad från omvärlden. Det förvånar mig att jag kan hålla lugnet och självsäkerhet på min sida. Det är endast två personer jag har pratat med, mamma och pappa. Inga sms, ingen flaskpost eller någonting i den stilen har försökt nå mig. Nej, jag känner mig inte ensam. Säkert väntar flera viber/facebookmeddelanden på att bli lästa. Men det kan jag inte se just nu.

Älskade internetskiten är spårlöst försvunnen. Comviq förvärrade situationen och gav mig prisplan bas. Istället för att sura över allt dåligt som händer runtomkring går det att tänka på sådant som aldrig annars faller in i tankarna.

 

Jag vaknade på correcta sida, åt desayunar, startade el computador, sjöng i flera horas, åkte en el coche con mí papá, åt cenar och läste un libro. Jag har velat slå upp google översätt några gånger för mycket vid det här laget. 

 

 Det är bra att inte bry sig emellanåt. Jag bryr mig för mycket om vad andra tycker och tänker ute i internetvärlden. Vi skämmer bort oss själva varje dag, samtidigt som vi förstör för oss. Låter jag gammalmodig? Bastante demasiado. Pero estoy muy bien, fastän jag verkar gammal och senil. En dag klarade jag galant hela vägen. Två dagar i samma isolering skulle bli för påfrestande. Jag behövde komma "ut" och känna av lite mänskliga beteenden från jämnåriga. Det är så vi lever i det moderna samhället. Var det menat som en nyhet? Kanske en varning. Folk blir inte sig själva på det viset. Glädjen är olidlig när Wi-Fi kommit hem igen ... Äsch, jag tror jag tar och skriver ett enskilt inlägg om det ämnet längre fram. Blir det bra, tror ni'? Tro det, för då tror vi samma. I believe in myself (BITCHES)! Love ya.