Skrev det på en post it-lapp som jag sparade till en annan gång. Papperskorg med hjärtesorg, fylld av sakerna jag aldrig sa. Innerst inne fattades nått. Jag bar runt på svarta hål. Allt det där jag aldrig blev, allt det där jag aldrig blev, allt det där jag aldrig blev. Det jag lovade att aldrig bli. Det stormar i en vattenpöl. Bilden jag såg framför mig försvann. I dunklet av en gammal dröm, blev jag lögnen som till slut blev sann. Nyckelroll i filmen som slutar med att hjälten alltid dör. Efter att ridån gått upp fattar alla utom jag. När jag inser att allt är slut är det alldeles försent. Allt det där jag aldrig blev, allt det där jag aldrig blev, allt det där jag aldrig blev. Det jag lovade att aldrig bli...
2013, det är skönt att du inte kommer hit igen. Men det är med alla regnbågens färger jag lämnar dig.
Vilket år! Jag var bärgsäker på att det skulle bli det bästa året någonsin. Jag hade en pojkvän, ett härligt och stort kompisgäng som var det bästa jag någonsin haft, och Rosa skulle få uppleva det åttonde året, mina slutbetyg skulle bli förvånansvärt bra, Johan Palm skulle komma tillbaka. Det blev inte riktigt som jag först hade anat. Allt det där bara rasade samman, redan i början.
Den första smällen slog till i januari när Ai bestämde sig för att flytta och byta skola. Andra smällen kom i februari när Lala gjorde det samma. Tim gjorde slut i mars, Rosas dödsdatum ristade sig in i hjärtat med en bedövningssprutatill hjälp i april. Jag hade inte gråtit en droppe på över fyra veckor efter Rosas bortgång. Jag var för skadad för att känna av den smärtan. Jag vet bara att smärtan fanns där inne någonstans. Bäst att låta det vila, intalade jag mig själv och skrattade. Jag som trodde att man inte fick bli sparkad på när man redan låg ner...
Allting som försvann och flöt iväg lämnade tomrum efter sig, alldeles för tidigt.
Det rullade på. Hade svårt för att känna empati, både för andra och mig själv. Satt ofta uppe länge och försökte pressa fram tårarna som hade förstoppats. Det tog tid att få igång "gråtrutinerna" igen. David gav mig en eller två varningar om att jag hade förändrats, på ett dåligt sätt, i samma veva som jag trodde att jag hade landat i mig själv. Jag vet, jag vet. Pain change people, både positivt och negativt. Och det var inget jag kunde springa ifrån.
Nu har jag vant mig. Vet inte hur jag var förr, vadå? Jag har ju alltid varit jag? Som sagt, jag vet att jag inte verkar vara den samma. Läskigt nog så är jag kanske inte det. När jag fick de där smällarna ansträngde jag mig inte längre. Jag brydde mig inte om jag fick fler smällar. Jag lät saker och ting komma och gå som vanligt. Mina kropp blev mer upprätt, hittade närmaste vägen upp från smällarna, växte i den vägen och förblev växandes där. Är det för sent att ta sig ur den närmaste vägen, för att istället ta den bästa vägen upp? (Hur nu det kan gå till).
Jag lämnar hälften av mig här, lämnar dig, käraste hattfight. Du har betytt mycket. Nu ska vi försöka hitta på något nytt. Jag ska inte bli mitt gamla jag, men inte heller den jag är. Jag ska bli en bättre människa. Love you, puss, bye. Ta hand om det förflutna, för det är viktiga minnen jag har samlat här. Men släpp mig framåt. Jag ska fortsätta som ett höstlöv i vårens första flod, som ett hjärta som vägrar sluta slå. 
Kommentarer
Trackback
