Love me, love me, say that you love me. Fool me, fool me, oh how you do me. Kiss me, kiss me, say that you miss me. Tell me what I wanna hear, tell me you love me.

Kort fakta:
För ett år sedan idag höll jag på att tappa oskulden. Öhm, öhm. Den förlorade jag visserligen några dagar efter det, men det har ingen betydelse längre. Jag tror att jag var ganska lycklig under de där dagarna, speciellt den dagen. Det är värt att tänka på, utan att jämföra med hur jag är i dagsläget.
2 juni 2012 har ristat in sig i hjärnan som en påminnelse om att jag måste se till att få vara lycklig och glad för att jag har nära och kära.
Idag (ett år senare) inser jag hur mycket jag saknar den föregående tiden, av olika skäl. Jag kollar igenom gamla kort från konfirmationsdagen och önskar att jag kunde hoppa in i bilden igen. Jag kan väl åtminstone få se lika glad och fräsch ut?
(fint hår till exempel)
Jag har nog glömt att tacka mig själv för den där dagen. Den känns värdefullare ju längre bort vi hinner. Det har bara gått ett år än så länge. 
 
Numera har jag dränkt ner mig i salvor, i hopp om att sårskorporna ska försvinna så fort som möjligt. Socker avbockas, och jag följer det bra. Får jag finnar nu så blir jag rasande. Därför låter vi bli alla möjliga fällor ända in i det sista. Min nya upptäckt är att valnötter kan smaka sött när man är förkyld. Gott och nyttigt på samma gång! Kan det bli mycket bättre?
Jag känner mig inte ett dugg olycklig just nu, ifall ni trodde det. Jag försöker ta in ny långvarig fakta i framtiden slash nuläget. Allt känns bara så långt borta. Hans närvaro var för länge, längesedan på nära håll, så att man kunde betrakta den med egna ögon. Minnen som rör om de drömmar man drömmer om nätterna gör allt så mycket värre slash bättre slash förvirrande slash ledsamt slash vackert slash hoppfullt.
Jag saknar det, inte dig. Jag saknar lite dig, lite avstånd och lite medkänsla.
 
Nu har jag rört till det ordentligt. Vad tänker jag med? Hjärnan traskar iväg utanför linjerna. Mitt inre spelar blockflöjt och går balansgång på ett tvättskräck. Ungefär sådär känner jag mig nu. Inte ett dugg olycklig alltså. Omskakad och obalans slash onormal slash pratsam men tyst, är däremot mer passande ord. Adjö.
"Ta mig baklänges" Ursäkta mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0