Är jag en optimist?



Till exempel i fredags:
Några hade pajat våra skåplås under tiden vi varit på lektion. Det gick inte att öppna. Cece fick panik eftersom hennes var olåst. Alla blev skitförbannade utom jag.
Det är omöjligt att få mig arg eller förbannad. Mamma är nog den enda som har lyckats. 

Lala påstod att jag var en optimist.

Såhär beskriver wikipedia:

Optimism är en syn på livet, där man bevarar en syn på världen som positiv. Det är motsatsen till pessimism. Optimister tror generellt att människor och händelser är ingående goda, och att de flesta situationer slutar bra.

En vanlig frågeställning illustrerar optimism gentemot pessimism via frågan om man betraktar man ett vattenglas, som till hälften är fyllt, som halvfullt eller halvtomt? Traditionellt sunt förnuft antar att optimister svarar "halvfullt", medan pessimister svarar "halvtomt" (förutsättande att fullt betraktas som bra, och tomt betraktas som dåligt).

En annan paradox, som ibland associeras med optimism är att den enda sak som optimisten inte kan se som positiv är en pessimist. Pessism, däremot, som kan hejda vårdslöshet kan ses som positivt.

Enligt mig borde världen vara en positiv plats. Men jag vet mycket väl att det inte är så. Jag är nästan alltid lugn i situationer som man borde vara rädd för. Hm..         

Och  jag säger att glaset är halvfullt, oftare än vad jag säger att glaset är halvtomt. 

Jag är helt enkelt en optimist. 

SCARY ?